kändisblogg

ett inlägg innan klockan 02.00, det här ser ju bara lovande ut.

som kanske dom flesta vet, dom som känner mig, att vi har två katter. Qvintus, stor som ett hus och lilla Signe som är hel vit och som inte har mycket till om i det här huset. vi har länge tyckt synd lilla Signe som dagligen blir mentalt psykad varje dag av den där tjocke fan.
NU FÅR DET VA NOG, NU NÄR MAN SITTER OCH SKRIVER OM DE HÄR! JA, TROR NI INTE ATT MAN HÖR HUR QVINTUS MORRAR PÅ HENNE IGEN! och sen när man springer dit så sitter Signe intryckt i ett hörn medans tjockisen står där som en jävla boss. gaaaah, det här har blivit som en ond cirkel, är ganska tröttsamt att skälla på Qvintus hela dagarna, han blir så himla sur och tråkig, men Signe, henne får man inte ens klappa. så fort man kommer gående mot henne så springer hon iväg och de enda som är kvar är några vita hårtussar efter henne. måste helt seriöst ta hit en kattpsykolog (finns det sånna?). man kan ju inte ens lämna dom här två ensamma hemma för om man gör det så är det vitt ludd över heeeela huset (efter Signe såklart), då har Qvintus typ jagat henne hela dagen.

men grejen är den att igår kväll när Signe låg där uppe i en fåtölj så tänkte jag "ne, nu ska jag tamefan försöka klappa henne". så för att göra hela den här proceduren lite lättare så låtsades jag att Signe var en hund och att jag var Ceasar Millan (hudtalaren/psykolog) och tog efter alla hans tips om att man ska gå sakta framåt, sitta på huk och vänta på hunden (katten). och tror ni inte Signe kom fram till mig och började med att lukta på min hand, sen började hon slicka på mina fingrar och jag vet inte vad de betyder men jag antog fort som fan att det betydde att "ååå, jag litar på diiiig, klappa miiiiiig". usch så fel jag hade. så fort jag försökte klappa så huka hon sprang bakom fåtöljen. jaa, då var det bara att börja om och det gick faktiskt bara bättre och bättre. det hela slutade faktiskt med att Signe hoppade upp till sängen där jag satt och kurrade som ett as, gick i mitt knä och la sig senare för att sova bredvid mig. gud så nöjd jag var. jag har tämjt världens spretigaste katt.
sen är det ju en annan femma att hon nu följer efter mig VART JAG ÄN GÅR.
därför den dåliga nattsömnen hon låg liksom i mitten av sängen och smeta ut sig och jag hade inte mage att flytta på henne, så jag fick sova i fosterställning hela natten på den övre halvan av sängen. dett resulterade i väldiga knäsmärtor som hindrar från att fara och träna idag.
tänk om hon tror att jag är hennes mamma


bild 1: tjock fet katt, bilden ger honom verkligen inte rättvisa, rätt åt honom
bild 2: här kan ni se en bild på min rädda lila räka, lägg märke till hur hon hukar
bild 3: så här kan de se ut en bra dag, dom leker (synd att dom dagarna kommer var 3:de år)